Damerna i Khayelitsha
Sista veckan med damerna i Khayelitsha.
Helt underbar att se hur glada de var över att se mig igen och jag var precis lika glad över att se dem igen.
Ebba, Beauty, Gloria, Victoria och Vivienne kämpar på varje vecka. Det går framåt må jag säga!
Sedan är det övningar som är väldigt svåra för en del. Som att få upp knäet till arbågen. Men å så mycket skratt det blir emellanåt! Det börjar med att någon bryter ut i skratt, så startar en kedjereaktion så att vi alla skrattar. Det blir en del dråpliga situationer och insikter, men det gör det hela bara så mycket bättre. De här damerna vet hur man hittar humor och glädje i allt!
Robben Island
Är man i Sydafrika är ett besök till Robben Island ett måste. En ö som bara ligger 7 km från fastlandet och som har fungerat som fängelseö sedan 1600-talet. Först av holländare och sedan av britter då de kolinialiserade kapregionen. Namnet "robben" kommer av holländskans ord för säl. Några sälar såg jag dock inte till på Robben Island, men vill man se sälar så finns det gott om kolonier på flera ställen längs kusten och till och med inne på bryggrna i Waterfront ligger de ofta och solar sig.
Både holländarna och britterna använde ön främst som fängelse för politiska fångar. Holländarna fängslade Khoikhoiledare, en av ursprungsbefolknigarna som förtrycktes under 1600-talets kolonialism. Ön användes sedan även för andra politiska fångar från andra holländska kolonier. Britterna fortsatte använda ön för politiska fångar, men då främst av xhosaledare under anglo-xhosa-krigen som pågick under 1700- och 1800-talen.
År 1961 började man sända fångar till ön för att bygga nya fängelser till politiska fångar och de första Apartheidmotståndarna fänglsades efter Sharpevillemassakern, som från början var en fredlig aktion men som kom att urarta till en massaker mot de i princip vapenlösa apartheidmotståndarna som bestod av den svarta befolkningen som hade fått underkasta sig en rad rastistiska lagar som inskränkte deras rättigheter. Bland annat passlagarna som innebar att de inte fick förflytta sig mellan områdena utan passpapper. ANC och PAC demonstreade mot detta.
69 människor dödades i massakern och många av dem sköts i ryggen då de försökte fly undan. Detta följdes av att både ANC och PAC, som var de svartas partier, förbjöds. Ett stort antal demonstrationer utbröt i hela Sydafrika av restriktionerna och de nya förbuden.
Många politiska fågnar som greps sattes här. De vita fördes oftast till fängelset i Pretora. Till Robben Island kom flera ANC-ledare, bland annat Nelson Mandela som fängslades1962 och först dömdes till dödststraff.
Genom den här dörren fördes fångarna in i fängelset. Där fanns administrationen och vapenförråd. Här fick de sitt fängelsenummer, kläder och här fanns även ett förhörsrum för dem som hade överträtt regler i fänglset.
Härifrån leddes de till sina olika "block" som var olika enheter för olika brott.
Guiden är en före detta fängslad som satt där samtidigt som Nelson Mandela. Han visar upp ett förstorat dokument av en tidigare fånge. Nummer 69/64 betyder att han var fånge nummer 69 som fängslades år -69. Mattan bakom på golvet var vad fångarna fick som madrass.
Så här var cellera och detta var Nelson Mandelas.
Rastgården för detta block. Det "gröna hörnet" är Mandelas trädgård. Det var inte alla som fick privilegiet att plantera en trädgård, men Mandela fick. Det var här han skrev manuskriptet till "En lång väg till frihet". Manuskriptet smugglades ut på 70-talet.
Arbetet för fångarna var bland annat att hugga sten i stenbrottet. En grotta i brottet var tänkt som "toalett" men där hade de i stället undervisning. Många av fångarna fick utbidlning av varandra och de arbetade även fram planerna för ett demokratiskt Sydafrika där.
Idag bor ett hundratal på ön. Flera av dem före detta fångar. Skolan stängdes på 90-talet då det var för få barn. De får nu ta båten till fastlandet, om det inte är för höga vågor, vilket det ofta är.
Vill man höra före detta fångars berättelser så vill jag tipsa på att gå in och lyssna här.
http://www.robben-island.org.za/stories
Afrikanska matupplevelser på restauranger
Om man vill äta afrikansk mat så vill jag rekomendera Marcos Place och Mama Africa. Båda har dessutom underbar afrikansk livemusik.
Mama Africa på Long Street.
Interiören på Mama Africa är mysig med både samtida och äldre afriknaks konst och med muralmålningar och väggar målade i varma färger.
Välj bland många både vanliga och ovanliga afrikanska rätter. Själv åt jag krokodilspett med jordötstomatsås igår kväll. Rikgit gott!
Det är alltid livemusik som är väl värt att komma hit för.
Marcos Place har nog en något mer specialicerad afrikansk meny av det intryck jag fick.
Till maten får man oftast välja mellan ris, pommes eller pap. Pap äter man mycket. Det är en slags tjock gröt av majsgranulat som man rullar till bollar och doppar i maten, om man inte som vi europer, äter med bestick. På Marcos kan man även få en bönröra som är traditionellt för Xhosafolket här. Det är det jag har på min tallrik, närmast, meda Erica har pap. Man ska absolut passa på att äta struts, kudu och springbock. Vill man hellre ha fisk så prova den lokala fisken snoke, en vitköttig, fast och god fisk. Vegetariskt är inte riktigt afrikanernas grej. Men det finns. Här äts mycket kött, ris och pap.
St James
Det blåser alltid i Cape Town och vill man ligga på stranden så är det inte riktigt så njutbart om sanden fullständigt blåser och kryper in överallt, i ögonen, i väskan, i mobilen, i bikinin, i kaffet och ja, ni förstår. Man kan knappt hålla ögonen öppna ibland. En trelivg liten strand som ligger mer i lä, och dessutom har en strandpool där man kan bada i något varmare vatten, är St James.
Just när vi var där hade en surfingkurs för ungdomar en paus och passade på att ha kul en stund. Jag kan säga att jag nog också hade velat ha våtdräkt på mig. Atlantvattnet är inte varmt.
Stranden är underbar med den vita sanden och de färglada badhytterna. När man vill åka tillbaka till Cape ligger tågstationen precis ovanför.
Muizenberg
En ledig dag i solen. Vi tog tåget till Muizenberg. Det går bra att åka tåg här men då ska man åka när det är ljust och i tredje klass som alla färgade åker. I de vagnarna är det fullt. För det mesta mer än proppfullt. Då är man också säker. Att sätta sig i första klass, där väldigt få åker och som de flesta turister åker i oförstånd, är inte att rekomendera. För då är man ett lätt byte då få sitter i de vagnarna. Plötsligt kan man bara vara några få i vagnen om många kliver av vid en station. Då är risken stor att man blir rånad. Erica som varit här länge är rutinerad så jag får gott om råd. Att åka tåg är också en upplevelse. Att åka tillsammans med dem som bor, jobbar och lever här är en del av upplevelsen som bara berikar.
Resan tar cirka 40 minuter, om man inte blir stående av någon anledning. Då kan det ta över en timme.
Muizenberg är surfarnas paradis. De ligger som i kolonier på brädorna och väntar på den rätta vågen.
De höga vågorna drar upp drivor med snäckor och tång. De som känner mig vet att jag har fullt upp med att plocka snäckor! Blåmusslorna får ligga men å så många andra vackra! Det är som naturens guld för mig. Får nog betala övervikt på flyget...
Måsar, måsar, måsar... Så härligt att se på när de ligger på vinden och bara glider fram.
Det var svart flagga hissad. Alltså kunde inte hajspaningen garantera någonting då sikten vara för dålig. Det var dock lite för kallt för att bada ändå i Atlantvattnet. Bara 16.5 C
En underbar strand är det, oavsett kalla Atlanten och att det blåste så vi blev i princip sandblästrade. Man kan säga att vi fick en bra kroppspeeling i alla fall.
Färglada hus har sin förklaring
När jag kom till både kåkstäderna och medeklassområdena så blev jag så glad över alla färgstarka hus. Flera av dem var turkos, gula, rosa, blå, lila och gröna.
Mitt ibland alla grå cenenthus eller plåtskjul som endera är omålade eller målad i nåogn mer netural färg som brun, gulbrun eller vit eller grå färg så dyker dessa upp som glada tillrop.
Förvånande tyckte jag, men blev även glad att se dem. De sprider glädje. En munterhet mitt i allt.
Senare fick jag förklaringen...
Under Apartheid fanns det mängder av restriktioner för de svarta. Bland annat fick de inte måla sina hus mer i vissa färger som de mörka, dova färgerna. De fick inte måla dem i dessa bjärta färger. De fick heller inte klä sig i färglada kläder så som de gjort tidigare. En fruktansvärd begränsning för människor som tycker om och är vana med mycket färger. En kränkning mot individen och samhället för de svarta.
När Apartheid avskaffades så började man måla sina hus precis som man ville. Ett sätt även att visa att nu kunde även de välja och avgöra själva hur deras hus skulle se ut. Så fägerna är tillbaka!
Flickorna från Delft och Manenburg
En grupp flickor 11-15 år träffades på Girls Day tidigare i år då de jobbade i workshops om hur de önskade hur det skulle vara i de områdena där de bor och om hälsa. De ville gärna träffas igen så jag och Andre hade ett möte med Nina som har kontakten med dem. Jag föreslog några worksops som jag kunde erbjuda dem och som skulle rikta sig mer till dem själva. Jag tänkte de skulle få göra Ditt-bästa-ord-mobiler och Garngraffiti, Nina och Andre föreslog trädgårdskunskap. Roselyn skulle ha yoga med dem. Chaufförer ordnades för att hämta dem, mat beställdes och garn och stickor skulle köpas in. Det var inte det lättaste! Vi fick åka långt för att hitta garn och stickor och vi var till närmare 15 olika secondhandbutiker innan vi hade fått ihop 12 par stickor. Dagen kom och det kom 27 tjejer plus några småbröder!
De kände inte varandra från de olika omårdena så de fick börja med att hälsa på varandra och presetera sig. Se sig som nya vänner.
De fick banan och muffins innan yogan. De flesta hade inte ätit någon frukost. Efter yogan satte vi igång. Vi gjorde tre grupper och sedan skulle de cirkulera på stationerna.
När jag förklarat för första gruppen om yarn-graffiti/stick-graffiti, något som inte finns här... än... och visat dem bilder hur de gör i Europa och USA blev det välidgt intresserade och tyckte det var coolt.
Trädgårdsgrupperna avöste varandra men vi märkte snart att fler och fler smet in för att vara med och sticka i stället. Snart var det inga ute i trädgården. Nästan alla vile sticka.
Jag hade fullt upp med att visa alla små händer hur man lägger upp maskor, stickar räta maskor och vänder. Det var fantastiskt roligt att se vilket intresse det var bland alla åldrarna. När flickan som jag hjälper här "knäckte koden" var det som att klicka igång ett maskineri. Sakta men säkert föll maskorna på plats.
Den här tjejen tog det inte lång stund för att komma igång, men hon hade en farmor som hade lärt henne. Annars är det inte något flickorna kan här. Kunskapen har försvunnit. De lär sig inte i skolan och föräldrarna har inte heller lärt sig. Det finns dock en och annan äldre som kan sticka. Min tanke med stick-workshopen var att lära dem något som de också skulle kunna få en inkomst på om de fortstätter att sticka och förbättras. Förhoppningsvis har jag kunnat ge några av flickorna en grund till en kunskap de har nytta av.
Jag hade även planerat en workshop, Your Best Word Mobile, där de skulle tänka på sitt bästa ord, skriva dem på banden och sedan även beskriva varför. Jag ville att de skulle tänka på vad de har, inte allt de inte har, utan gå härifrån med känslan av att varar rik på annat sätt än det materiella. Att känna uppskattning och ge det man har ett värde. Jag tror jag lyckades, med tanke på vilka vackra ord och förklaringar de skrev.
När det var lunchdags ville de inte sluta sticka. De tog med sig stickningarna fast vi uppmande dem att lämna dem inne när de åt. Till slut kunde vi bra skratta och glädjas åt dera iver. Några av tonåringarna stickade ända tills de skulle kliva på bussen tillbaka. Vilken härlig känsla i kroppen jag hade när jag var klar med den dagen!
Coline Williams och Robert Waterwhitch
Coline Williams född -67 och Robert Waterwhitch född -69 dog i en aktion som gick fel. Detta våld som har drabbat så många. En strid som har så många spår än idag i samhället här. Jag talar förstås om Apartheid.
Båda kom från Athlone och gick i skolan här. Det är det område som jag tillbringar mycket av arebtstiden då CWDs kontor ligger där och flera av personalen kommmer från området. Andre är en av dem. Vi skulle ut och handla varor till workhsopen, då han sa att han ville visa något. Vi kom fram till statyn av Coline coh Robert. Han berättade att han hade gått i skolan med dem.
Under Apartheid var det känt att många torterades på poisstationerna, så polisen var inte den myndighet som alla kände sig beskyddade av. Varför de hade bestämt sig är svårt att säga i efterhand men de skulle bomba polisstationen i Athlone. Det var planen.
Strax innan de kom fram till polisstationen, vilken är den byggnad som ligger alldeles bakom den gröna bilen t.h i bild, så bestämde de sig av någon anledning för att gå in på den allmäna toaletten som ligger precis bakom där statyn av ungdomara är, t.v. Kanske bara för att kontrollera så att allt var korrekt. Någonting gick alldeles kollosalt fel och de sprängdes till döds inne på toaletten.
Bara 20 och 22 år gamla dog de. De här är bara två av många, många förstås. Men det får mig att tänka mig in i hur det kunde vara då. Mitt i solen och värmen på trottoaren fryser jag till och förfasas över de djupare insikterna jag fått.
Jag påminns hela tiden av Apartheid. Tyvärr finns det mycket kvar fast det är avskaffat.
Bakom galler
Är man van vid att cykla hem mitt i natten genom stan, vart du vill fast det blivit mörkt, ta en joggintur på kvällen, gå i vilka stadsdelar du vill, sova med öppet fönster på natten och mycket annat som man så lätt tar för givet, då inser man hur livet påverkas av att ständigt tänka på säkerhten. Det har varit svårt att anpassa mig till att ständigt vistas bakom galler. Visst är det bra att de finns för säkerhetens skull, men det inskränker välidigt på min frihetskänsla.
När vi kommer till kontoret i Ahtlone stängs grindarna och vi kan förstås gå ut, men inget att rekmendera för min del som är blond och det sysn tydligt att jag inte är därifrån.
Runt alla fastigheter är det både murar och taggtrådar. Just den här löper runt CWD kontor. Säkerhetsmurar finns förstås överallt i världen, men om man jämför med sydeuropa så är de som en del av fastigheten, målade och till och med utsmyckade samt med en diskretare eltråd. De säger mer som "Vi bidrar till en trevlig miljö, men vi vill inte ha inkräktare". Dessa får mig lite lätt nedstämd. De talar verkligen om att här finns mycket att skydda sig ifrån.
Det var inte lätt att anpassa sig till att man inte kunde ta en promendad, joggingtur eller gå och handla när skymningen kommit. Att alltid hålla koll på klockan och skymningen så att man hade hunnit dit man skulle och inte var utomhus. Jag börjar dock vänja mig nu och man kan alltid åka Uber från dörr till dörr om man vill ut och göra någonting. Man kan göra massor! Man måste bara planera det mer.
Harare i Khayelitsha
Harare, och då är det inte Harare som är Zimbabwes huvudstad, utan en del av kåkstaden Khayelitsha i Cape Town, som jag åker med socialsekreterarna till. Jag följer med till ett hembesök de ska göra.
Det är svårt att hitta även för dem som är vana så dottern kommer och möter oss vid en av gatorna i myllret.
I den här delen ser det inte ut som att de har laglig störm. Lednigarna går kors och tvärs och det hänger lösa kablar i luften. Jag tänker på alla barn som lever i denna farliga miljö, men även på de vuxna som inte ser någon annan lösning på sina problem.
Men livet det fortgår som för oss andra, med småbarnstvätt, matlagning och städning. Har man tur så kan man kanske även ha ett lågavlönat jobb att gå till. Det är dock omkring 70% arbetslöshet i kåkstäderna.
Vatten bärs från pumpar som finns på vissa ställen. Det finns varken el eller vatten till skjulen. Till de hus som staten byggt i kåkstäderna, de som är byggda som tvårumshus, kan vatten vara indraget och elen laglig. Men inte här i Harare.
Baby Boxar på väg
Katie som driver projektet, gör en fantastisk insats. Många, främst de fattigaste, får barn tidigt. De har ingenting, att starta med. Allt det där som behövs för ett nyfött barn och som är nödvändigt för att kunna ta hand om babyn, hålla den varm, ren ha någonstans att sova. Jag, Letiita och Katies dotter hjälptes åt att packa dem på centret för att hinna leverera 21 stycken i tid. Bebisar och mammor kan ju inte vänta, som bekant.
När hon kom på idén så ville hon hitta ett materieal som doftar naturligt, då det inte växer något i kåkstäderna och de inte känner några naturliga dofter förutom från sina mamma. Plast eller papp var inte att tänka på. Av en slump hittade hon en man från Zimbabwe som sålde korgar på gatan som han fätade av bambu. Det blev ett samarbete och han gör alla korgarna. De har en metallställning så att den blir hållbar och handtag på fyra sidor så att den blir lätt att bära. Det doftar väldigt gott av bambun som även släpper in lite ljus och är luftig.
Det mesta av innehållet i korgen sys på centret av två sömmerskor av nya tyger som donerats. Katie vill bara ta emot det som är neutralt, alltså inte rosa, blommigt eller med bilar eller annat som endast är tänkt till endera en pojke eller flicka. Ibaland får hon ta det som finns med det är grundtanken. Det är en madrass, en sovsäck, en kudde med örngtt, varma stickade kläder samt en babyfilt i mjuk ull som görs av en grupp äldre kvinnor som täffas på ett bibliotek varje vecka, flera olika kläder efter behov i nytillverkad bomull.samt en leksak av tyg som för det mesta sys på centret. En vattentät säck som även kan bäras på ryggen, med hygienartiklar till babyn så som tvättlappar, babyolja, babycreme att tvätta med, bröstlappar till mamman och mycket mer. Det har Katie lyckats få Johnson&Johnson att sponsra hennen med. Säckckarna är också sponsrade. Korgarna betalar hon 250 Rand för (ca 140kr). Totalt 30 artiklar i varje korg. Korgen är utmärkt för förvaring när babyn vuxit ur den.
Det finns ingenstans att stå och göra packningen och bra arbetsällning är bara att glömma. Just denna dagen ockuperade vi korridoren till PR och ekonomi. Det gick bra det också. Upplever inte att man klagar över något här. Man gör det som ska göras och det med ett leende.
Mammorna ska falla inom speciella kriterier. Först och främst är det de allra mest fattiga. Skulle någon som har råd med en del utrusting på egen hand så skulle de sälja Baby Boxen för att få pengar i stället. Det är sedan även fattiga mammor med prematura bebisar. Katie samarbetar med ett sjukhus som hon levererar dem till och hon diskuterar kriterierna med med personalen.
CWD:s förskola i Khayelitsha
På väg till centret för äldre i Khayelitsha gör jag ett snabbt stopp för att se hur de har det på centret för barn 1-6 år som CWD också driver. Just då håller de på att öva på "We Are the World", slagdängan från 80-talet. Jag blir verkigen imponerad över hur så små barn kan kunna texten och sjunga så bra! Jag antar att de tränar inför skolavslutningen som stundar.
Ja ja... alla sjöng utom en. Hon ville bara sitta i känt på en av förskolelärarna och så var det visst jämt, men då fick hon också göra det. När jag var där ett par veckor senare så hade hon kommit över det och gav sig även på ett leende till Florence som alltid gjorde allt för att få henne på gott humör. Förskolor är sig ganska lika var man än är på jorden.
Att bo vid vägen
Hur skulle det vara att bo vid en väg? En del bor inte ens i kåkstäderna, utan längs vägen. Små läger som byggs ihop av vad man kan hitta. Jag kan inte ens tänka mig hur det kan vara. Att knappt ha tak över huvudet. Att inte kunna hålla sig varm och torr. Att laga maten ute på ett oljefat som fungerar som grill varje dag även om det regnar. Att ständigt höra ljudet av trafiken. Vägdamm och avgaser. Tankarna flyger genom huvudet varje gång jag ser dem. Och ingenting kan jag göra, just nu.
Det är bara en smal remsa med mark mellan planken till fastigheterna och den hårt trafikerade fyrfiliga vägen. Jag åker här varje dag och ser dem. Det gör ont att se att människor ska leva så här.
Mitt i detta ser jag ett barn som sömnigt och yrvaket går bland all bråte. Att växa upp här... hur orättvist kan inte livet vara.
Utflyktsdag!
Audery, Tavonga och jag hade tänkt åka till Robben Island men det var för kraftig blåst så alla turerna var inställda. Men som tur var hade Tavonga en plan B. Så vi åkte till Waterfront, Sea Point, Camps Bay och Hout Bay. Fantastiskt vackert att åka längs kustens slingrande vägar med mängder av vackra storslagna vyer som bara avlöser varandra.
Camps Bay är fantastiskt med all den vita sanden. Atlanten på västra kusten är dock väldigt kall än. Men underbart att gå där barfota och och plocka snäckor, höra havet och njuta.
Shopade och kollade några av de många ställena med hantverk. Något de gör mycket och är väldigt skickliga på är djur av ståltråd och indianpärlor. Så läckra!
I basarerna spleas och sjungs det. Det doftar grillat, trä och kokos. Me like!!!
I Hout Bay går fiskebåtarna in i viken mellan bergen och fisken smakar gudomligt! Fish on the Rocks!
Khayelitsha Village 1 North
En workhosp till denna vecka med sittgympa för äldre. Denna gång i Khayelitsha som är den tredje störta kåkstaden i Sydafrika. Den är enormt stor. Den största finns i Johannesburg och även den andra i Cape Town. Jag får skjuts av en av socialsekreterarna från CWD fram till dörren.
Även den här gruppen med kvinnor som kommer till CWDs center för äldre är hur pigga som helst att prova på sittgympa. När jag förklarar hur fysisk aktivitet kan hjälpa dem lyssnar de noggrannt och nickar. Jag förklarar att äldre också har behov av att vara fysiskt aktiva för att må bra och förebygga mycket som man kan drabbas av som äldre. De här kvinnorna har ofta hand om både barnbarn och barnbarns barn, städar, sköter matlagning, tvätt och mycket mer, utan att han några som helst bekvämligheter som tvättmaskiner, arbetsbänkar i köken och annat som vi ser som självklart.
Även i den här gruppen blev det väldigt mycket skratt när de skulle göra övningarna. De skrattade åt att de inte kunde nå ner till golvet med händerna, hålla balansen och mycket annat, men de förtod ändå vikten av att träna. Men oj vad vi skrattade tillsammans när någon stånkade och stönade över hur jobbigt det var. Kan lova att många skrattmuskler tränades också!
En från personalen skulle vara med och lära sig en del av programmet så de kan fortsätta själva sedan, men så klart kan inte ungdomarna låta bli att ta selfies. Som jag skrattade när jag efteråt såg att jag hade 30 selfies av Kholiswa och även förstod varför hon satt och skrattade för sig själv emellanåt. Hon är full i bus hon!
På centret har de även ett trädgårdsprojekt. Det växer så gott som ingenting i jorden i kåkstäderna och många har tappat kunskapen om odling och självförsörjning. Så de odlar, lär ut, driver upp plantor som säljs och säljer även frön. Ett riktigt bra koncept!
De härliga damerna var jätteglada och tackade så mycket. De tyckte att de hade lärt sig så mycket och ville absolut att jag skulle komma tillbaka. Det är kanske inte möjligt, utan tanken är att jag ska guida personalen i detta så de kan göra det själva. Men de ville aboslut få det svenska sittgympapasset för äldre översatt så de kunde göra det hemma också. Det var en fin "betalning" för mig. De hade verkligen förstått hur det kunde hjälpa dem. De tackade så mycket och gav mig en mössa som en av damerna, Mildred, hade gjort. Den kommer jag att ha i vinter när jag kommer hem och jag kommer att tänka på dem varje gång jag tar den på mig.
Livet firas på Lion's Head!
Hängde med på hike med några från Southern Ambition Africa. Organisationen som Moses Karmali driver och är dem som jag haft kontakt med hela tiden hemifrån och som matchat mig med CWD. Vi gav oss upp Lion's Head. Namnet har berget fått för att det ser ut som ett lejon som ligger med nosen upp mot skyn i profil.
En ordentlig klättring uppför!
Mestadels var det klättring uppför steniga stigar med rejäl stigning. Inte lätt för oss med korta ben, men skam den som ger sig! På några få ställen var det så brant så det tack och lov fanns kättingar och steg att ta hjälp av. Munya som inte gillar höjder gjorde verkligen ett mästerverk som var med!
Vi gjorde dessutom en avstickare för att få se en grotta. Vilket var helt värt det!
Moses, Tavonga, jag, Mika och Munya. David fotar.
Moses fotar David.
Vi hann sedan upp för att se solnedgången. En slitsam klättring som gav betalning må jag säga!
Devils peak mitt emot grottan.
Lion's Heads skugga över Cape Town
De tolv apostlarna.
Solnedgång över Atlanten. Fantastisk upplevlese!
Yes! Jag klarade klättringen upp på Lejonet! Bara älskar det!
På vägen ner hann det bli mörkt. Sista biten vandrade vi i mörker. Några hade ficklampor med men man såg ändå var man satte fötterna på stigen. De brantaste partierna hann vi med i skymmningen.
Ett fantaiskt sätt att fira att det var 1 år sedan jag opererade ryggen :D . Happy happy happy!